Räls

På en tågperrong i februari 1939 stod två barn, Emil 13 år och Alice 11 år. De skulle tillsammans med 100 andra barn skickas till Sverige från ett Wien där förföljelsen av judarna blivit mer och mer våldsam. Emil och Alice kände inte varandra då, men nu möts de utanför tid och rum och talar om det liv som blev deras och de faktiska konsekvenserna av nazisternas idéer, tankar och handlingar.

Varje skena sjunger nu, sjunger om minnen som drar förbi. Glassplitter finns, rester av våldet. Grus finns, det är alla dagar som hårdnade till vassa kanter. Brev finns som tyngd, som skuld, ensamhet, sorg och överlevnad. Hela Europa randas av räls, den går åt alla håll och leder ingenstans, den för människor mot sin död eller mot nytt liv. Allt som blänker är slitage.

Räls är Elisabeth Åsbrinks debutpjäs baserad på de autentiska brev som föräldrarna skickade till sina barn, men också på ett mötesprotokoll från ett av de nazistmöten som la grunden till förintelsen. Elisabeth Åsbrink har tidigare använt andra delar av brevmaterialet i boken Och i Wienerwald står träden kvar som gav henne Augustpriset 2011.

Elisabeth Åsbrink:
- Jag var mitt inne i översättningarna av breven som ligger till grund för Och i Wienerwald står träden kvar när jag av en slump träffade Lars Norén, berättar Elisabeth Åsbrink. Jag talade om arbetet, om hur rösterna från breven nu hördes i mitt huvud och tog plats. En vecka senare ringde Lars och frågade om jag ville skriva en pjäs för Folkteatern.

Hon fortsätter:
- Genom att använda autentiskt material, som protokollet från det nazistmöte som hölls 12 november 1938, visar vi den spelplan som Alice och Emil tillsammans med sina föräldrar tvingas in i, när de döms till sin judiskhet. Mötet leddes av Hermann Göring och allt som sades tecknades ner av stenografer. Jag har valt att bearbeta texten så lite som möjligt. Även om det är ofullständigt, finns allt det vi ska kalla Förintelsen med här, som svarta frön till det som komma skall.  

Ladda ner eller läs mer om förintelsen i boken
"Om detta må ni berätta" av Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine som ges ut av Forum för levande historia. Läs gärna mer även på denna sida: http://www.levandehistoria.se/forintelsen

.........................................................................................

Samtal i samband med RÄLS

Eftersamtal - RÄLS
Vi bjuder in barnläkare, sociologer, organisationer och forskare som berättar om sitt arbete med ensamkommande flyktingbarn (eller andra utsatta barn) i dag.  Läs mer
Välkommen 4 okt, 11 okt, 31 okt, 1 nov, 8 nov.
Foajén kl 20.15 - direkt efter Räls! Fri entré 
Arrangeras av Folkteaterakademin

Teaterterapi - Räls av Elisabeth Åsbrink  
Hur skulle ett psykologiskt behandlingsarbete se ut om pjäsens karaktärer skulle söka psykoterapi? Läs mer 
(Direkt efter föreställningen)
Samtal 18 oktober kl 20 Vita Scenen Fri entré 
Folkteaterakademin i samarbete med ABF

.........................................................................................

"Jag önskar att ni hade dödat tvåhundra judar och inte förstört sådana värden." 
Hermann Göring, 12 november 1938

"Ja, det sades i ett ögonblick av dåligt humör och upprördhet”, svarade den f.d. tyske riksmarskalken och flygvapenchefen Hermann Göring. Robert Jackson, den amerikanske chefsåklagaren i Nürnbergrättegången 1945-46 mot de tyska huvudkrigsförbrytarna, hade just frågat honom om hans ord hade återgivits korrekt i ett stenograferat protokoll från ett möte i luftfartsministeriet i Berlin 12 november 1938. En av stenograferna vid mötet, Fritz Dörr, hade överlämnat sina anteckningar till amerikanerna vid krigsslutet, och Jackson använde dem som bevismaterial i sitt förhör med Göring 20 mars 1946. Denne var en besvärlig tilltalad men protokollets autenticitet förnekade han inte.

Mötet i luftfartsministeriet hade sammankallats i efterdyningarna av novemberpogromen (den s.k. Rikskristallnatten). Inför öppen ridå hade tusentals hem, affärer, synagogor och bönehus i hela Tyskland (inklusive det annekterade Österrike) förstörts och satts i brand, allt medan polis och brandkår stått vid sidan om och sett på. Brandmännen hade bara ingripit när eldsvådorna försatt ”arisk” egendom i fara. Under mötet rapporterade säkerhetschefen Reinhard Heydrich att 35 judar hade dött (den officiella siffran angav senare 91 dödsoffer men nyare forskning har visat att det var ett mycket större antal).

Ingen kunde misstänka Göring för att ha någon som helst sympati till övers för de tyska judarna. Han liksom den övriga naziledningen var övertygad om att judarna hade stuckit kniven i ryggen på Tyskland under det första världskriget. Det skulle aldrig få ske igen. Men som ansvarig för att ställa den tyska ekonomin på krigsfot var Göring förargad över den jättelika förödelsen. Han hade lidit mer skada än judarna, förklarade han på mötet i sitt eget ministerium. För de nazistiska ledarna stod det klart att judarna måste bort, på ett eller annat sätt. Men så här kunde det inte fortsätta, pogromer var en återvändsgränd. Judarna var försäkrade, och allt glas som hade krossats måste importeras och betalas i utländsk valuta. ”Det är så att man kan bli galen”, klagade Göring.

Hitler, som några dagar innan hade gett den partiorganiserade pogromen grönt ljus, höll sig ofta i bakgrunden när det gällde den praktiska utformningen av ”judepolitiken”, men i avgörande skeden, som här, avtecknar sig hans styrande hand tydligt. Nu hade Göring fått direkta instruktioner av Führern att komma fram till en definitiv och enhetlig linje i ”judefrågan”. Under mötet, som samlade ett hundratal deltagare från parti- och statsorgan, beslutades bland annat att konfiskera försäkringsersättningarna till judarna, och man ålade innehavarna av de 7500 förstörda affärerna att ”återställa gatubilden”. De tyska judarna tvingades också att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark. Men framför allt blev mötet inledningen till en rad beslut och åtgärder som syftade till att slutgiltigt driva ut judarna ur den tyska ekonomin (den s.k. ariseringen) och få dem att lämna Tyskland.

Novemberpogromen var på flera sätt en vattendelare. Den signalerade att den tyska staten var beredd att bedriva ett skoningslöst krig mot försvarslösa människor. Massförstörelsen av synagogor, affärer och bostäder, vandaliseringen av begravningsplatser, misshandeln, tagandet av liv och de omfattande förnedringsritualerna, liksom massarresteringarna inte av pogromens förövare utan av dess offer, följt av den statliga plundringen av deras tillgångar, vittnade om att en gräns hade överskridits. Samtidigt betydde 12 november-mötet att partiaktivismens tid var förbi. Från och med nu var det statens och säkerhetsorganens tur att ta ett fast grepp om ”judepolitikens” fortsatta utformning. Som historikerna Debórah Dwork och Robert Jan van Pelt har uttryckt det var pogromen slutet på början av den nazistiska förföljelsen, medan dess efterspel blev början på slutet av vägen mot Auschwitz. För Saul Friedländer var mötet ”mer än vad gällde de omfattande verkställande besluten, betecknande för den sadistiska uppfinningsrikedomen och för andan och tonen i meningsutbytena”. Protokollet lägger i dagen mentaliteten, känslorna och attityderna i de kretsar som skulle komma att staka ut vägen mot Förintelsen. Från mötet i luftfartsministeriet går det en om inte rak så dock tydlig linje till ett annat, till synes oansenligare möte i en Berlinförort drygt tre år senare. Den 20 januari 1942 samlade Reinhard Heydrich, med en fullmakt från Göring, femton statssekreterare, byråkrater och SS-officerare i en villa i Wannsee, för att samordna det begynnande systematiska folkmordet på Europas judar.

Stéphane Bruchfeld - idéhistoriker,
medförfattare till "…om detta må ni berätta…"

Länk till det stenograferade protokollet:
http://germanhistorydocs.ghi-dc.org/pdf/eng/English34.pdf 

Länk till förhöret med Göring, 20 mars 1946:
http://avalon.law.yale.edu/imt/03-20-46.asp (från sidan 526 i transkriptionen)